Sara's profileTossas sidaPhotosBlogLists Tools Help

Blog


    30 January

    Novelle te svenskan ^~^

    I Love Reita

     

    ”Jag älskar dig,” sa Ruki och tittade ner på sina fötter och svalde hårt. ”Jag har alltid älskat dig.” Reita tittade chockat på sin kompis. Reita ville inget annat tro än att Ruki skojade med honom, men sättet Ruki såg ut just nu kunde det inte vara så. Reita hade aldrig sett sin kompis så sårbar förut. Men på något vis fick det honom att känna sig nervös. Han kunde inte bli tillsammans med Ruki, det skulle aldrig funka. Även fast deras vänskap betydde allt för honom visste han att om dem skulle fortsätta att vara vänner skulle Ruki begära mer och mer, och tillslut skulle det sluta med att dem hamna i säng.
    ”Jag är ledsen Ruki.” Han vände sig om och började gå. ”Jag måste göra det här,” mumlade han tyst för sig själv, även fast han kände hur sitt hjärta sakta men säkert började skrika.
    Ruki sjönk ner på backen. Han hade hela tiden sagt till sig själv att han inte skulle ha sagt sina känslor för Reita. Han hade vetat från började att det skulle sluta så som det hade gjort nu. Han hade mist sin kompis, sin bästa kompis.
    Han älskade verkligen Reita, han skulle inte klara av att leva utan honom. Så vad skulle han nu göra?
    ”Reita kommer aldrig mer prata med mig,” tänkte Ruki och suckade ledset. ”Jag kan lika gärna gå och dö, vem skulle bry sig? Reita hatar mig nu och han är den enda vän som jag har, eller rättare sagt hade. Och det finns ingen annan på denna jord som bryr sig om att jag lever.” Han tog ett djupt andetag, och ställde sig upp. ”Vad tjänar det till att sitta här och klaga. Det finns ändå inget jag kan göra för att få Reita att älska mig,” tänkte han och började sakta gå hemåt. ”All people just can’t be happy.”


    Reita flög upp ur sängen och tittade på klockan.
    ”Fan, jag ska möta Ruki om 10 minuter!” Skrek han och började ta på sina kläder med en rasande fart. Men så kom han på, han och Ruki var inte kompisar längre. ”Jag lyckas alltid klanta mig,” tänkte han och satte sig ner på sängen. Sanningen var att han ville fortsätta sin vänskap med Ruki. Även fast det skulle vara en aning konstigt att umgås med sin bästis som var kär i honom. Men han skulle säga till Ruki direkt att han aldrig kunna tänka sig att bli tillsammans med en annan kille. Att han var lite av en ”homofob”, men inte på det viset att han gjorde narr av homosexuella, utan det var mer att han inte gillade att se två killar eller tjejer ”hålla på”. Men han skulle inte avslöja att han nästan blev äcklad av det, och att han på något vis drogs till det. Det var en som verkligen gjorde honom förvirrad, och visst kunde han medge att Ruki var en kille som människor kallar snygg, sexig och allt det där. Det visste han, men nej, han var inte bög, och han inte tänkte han bli det heller. Men det spelade ingen roll om han var det eller inte.

    Reita suckade och tänkte på hur mycket han skulle sakna Ruki om det skulle bli så att dem skulle avsluta sin vänskap. Och det var därför han inte fick förlora honom, Ruki var en alldeles för stor del av Reitas liv för att få försvinna.
    ”Jag måste prata med Ruki,” sa Reita för sig själv och packade i ordning sina skolsaker. ”Jag kan inte förlora honom.”

    ”Vart är Ruki,” sa Yuki och ställde sig närmare Reita. ”Vart har du din pojkvän?” viskade han i Reitas öra och började skratta. Reita puttade bort Yuki och stirrade häpet på honom.
    ”POJKVÄN! Ruki… Ruki, pojkvän? Kul, jättekul. Vem fan är det som har sagt att Ruki och jag är tillsammans? VA!” Skrek han hysteriskt och tittade argt på Yuki.
    ”Vem som sa det? Jo, det var väl ingen annan än Ruki själv. Igår om jag inte minns fel.” Yuki skrattade igen. Hans falska skratt klingade i korridoren.
    ”Sa Ruki det? Visst, och det tror du att jag ska tro på? Jag är inte så dum i huvudet att jag litar på en idiot som du,” sa Reita med ett försök att låta lugn, men misslyckades. Hans röst visade inga andra tecken än oro och hysteri.
    ”Jaha, så du hörde inte när Ruki sa att han älskade dig? Vad jag minns så svarade du tillbaka till honom till och med.” Yuki flinade. Reita var fast, frågan var vad han nu skulle göra? Nej, frågan var hur Yuki fått reda på att Ruki berättat sina känslor för honom. Men eftersom det redan verkade som att Yuki visste allt, kunde han lika gärna tala sanning.
    ”Okej. Ruki har berättat att han älskar mig, men är vi är inte tillsammans. Okej?”
    ”Jaja, visst. Om du säger det så.” Yuki flinade mot Reita som att han inte trodde ett ord av vad Reita nyss hade sagt.
    ”Det är sant, och kan du vara snäll och sluta flina, du ser bara dum ut.” Yuki ryckte på axlarna och tittade nedstämt på Reita.
    ”Är du nöjd nu eller?” frågade Yuki och det såg nästan ut som att han skulle börja gråta.
    ”Mm, visst!” Reita suckade och himlade med ögonen. ”Men hur fick du reda på det? För jag vet att Ruki aldrig skulle säga något sådant till dig, sorry, men så är det.” Yuki stirrade på mig med halvt ilsken blick. Men började sedan flina igen.
    ”Jag hörde er, vad annars?” sa Yuki och gick sedan sin väg med ett flin.
    ”ÅH! Jag tror att jag måste spy!” tänkte Reita äcklat och tittade bort.

    ”Reita, du måste äta upp förstår du väl?” sa hans mamma och tittade på honom. ”Du äter ju aldrig. Snälla ta lite till.” Hans mamma tjatade jämt på honom, och det var något av det jobbigaste Reita visste, när folk tjatade på honom.
    ”Mamma, sluta tjata! Jag är inte hungrig. Menar du att jag ska trycka i mig mat tills att jag spyr, eller vadå?” skrek Reita och ställde sig hastigt upp.
    ”Nej, det menar jag inte. Men du äter ju ingenting. Du måste äta mer för att…”
    ”SLUTA MAMMA! Okej?” Skrek Reita ursinnigt. ”Jag vill inte ha mer.” Han slängde resten av maten som fanns på tallriken och ställde den sedan i disken. ”Jag går ut en stund. Jag måste få lite frisk luft,” mumlade han och tog på sig sin jacka och smällde igen dörren. Med rask takt gick han förbi kvarteret han bodde på. Han hade ingen aning om vart han skulle gå, men långt skulle det var i alla fall.

    Helt omedveten kom Reita på sig själv att han var på väg till Ruki.
    ”Jag kanske borde prata med honom nu?” frågade han sig själv tyst och ökade takten. När han sedan stod utanför dörren tvekade han för en sekund. Men tanken på att förlora Ruki fick honom snabbt att inse att han just nu inte hade så mycket tid på sig. Så han tog ett djupt andetag och sträckte på sig. Han knackade försiktigt på dörren och efter bara några sekunder öppnades dörren. Där stod Rukis mamma med ett brett leende på läpparna.
    ”Nej men hej Reita,” sa hon glatt. ”Kom in. Ruki är på sitt rum.” Hon stängde dörren efter oss och lämnade mig kvar i hallen. ”Kan du hälsa Ruki att maten är klar om cirka en timme.”
    ”Okej,” sa han och gick sedan upp för trappan som ledde upp till övervåningen där Rukis rum var. När han stod framför dörren tog han återigen ett djupt andetag och öppnade sedan dörren försiktigt.
    ”Mamma, jag har ju sagt åt dig att du måste knacka innan du går in!” sa Ruki argt men även en liten bit sorgset när han låg på sin säng. Han tittade upp i taket och utstrålade inget annat än tomhet. Reita kände hur hans hjärta började skrika. Han ville inte se sin vän så där. Det gjorde ont. Han ville inte att Ruki skulle må dåligt, Ruki var inte värd att vara ledsen. För det fanns ingen snällare och bättre kompis än Ruki.
    ”Hej… Eh, maten är klar om en timme,” sa Reita nervöst när Ruki flög upp ur sängen. Ruki tittade på honom för en stund, hans ansikte speglade för en sekund osäkerheten som rann igenom hans kropp.
    ”Reita, va... vad gör du här?” sa Ruki osäkert. Reita låste dörren och satte sig på sängen, helt plötsligt började hela hans kropp skaka hejdlöst.
    ”Jag... alltså. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och göra. Men det jag vet är att jag inte vill förlora dig. Du är min bästa vän, och det spelar ingen roll om du är kär i mig. Visst det kommer att bli svårt för dig och så. Men på något vis kan vi klara det, eller hur.” Ruki tittade stumt på Reita, men började sedan le.
    ”Jag älskar dig!” Skrek han och kramade om honom hårt.


    ”Kolla där är bögen,” skrek en kille som Reita aldrig i hela sitt liv sett förut. Killen var lång och välbyggd, det kunde man se även fast att han hade på sig en tjock bomullströja. Killen ställde sig framför Reita och betraktade honom från huvud till tå.
    ”Och vem är det som är bög menar du?” frågade Reita irriterat och stirrade argt på killen.
    ”Du så klart, du och din pojkvän Ruki!” Killen flinade och tittade på Reita som att han var en snorunge.
    ”Okej, för det första så är inte jag och Ruki ihop och för det andra så är inte jag bög. Jag är så mycket hetero som jag kan bli. Okej!” Killen började helt plötsligt skratta. Skratten var grovt och ekade i korridoren.
    ”Visst bögjävel, säg vad du vill, men ihop är ni och du ÄR bög!” Skrattet ekade återigen i korridoren, och killen tog sedan ett steg närmare. ”Du, jag ska berätta vad jag tycker om bögar,” sa killen och slog helt plötsligt till Reita i magen. Reita stönade av smärta och sjönk ihop på golvet. ”Jag hatar bögar, dem är små äckliga varelser som inte borde få finnas. Det är onormalt, äckligt och VIDRIGT!” Killen sparkade Reita i magen om och om igen. Smärtan som Reita kände var outhärdlig, den for igenom hans kropp som en el-stöt. ”Hur känns det äckel. Va?” Innan killen tillslut slutade spottade han på Reita och gick sedan sin väg och lämnade Reita liggandes kvar där.


    ”Vad är det som har hänt!” skrek Ruki när han fick syn på Reita som satt på sin säng i sitt rum. Tårarna började sakta rinna nerför Rukis kinder när han satte sig bredvid Reita. Han torkade bort tårarna och kände hur han nästan greps av panik när Reita gav honom en blick som han inte visste hur han skulle tyda. ”Reita vad är det?” frågade Ruki panikslaget. Reita ställde sig upp framför Ruki. Hans ögon reflekterade ilska, sorg och hat.
    ”Folk tror att vi är tillsammans! Det är därför detta har hänt, det är därför jag just nu vid detta tillfälle inget annat vill än att gå och dö. Jag vill inte att folk ska tro att jag är bög. Jag HATAR bögar, dem är äckliga!” skrek Reita utan att tänka sig för. Ruki stirrade häpet på honom.
    ”Så det är så du känner? VA? Hatar du bögar då hatar du mig, eller hur? Det var det du ville få fram va?” skrek Ruki tillbaka och kämpade i mot tårarna som vägrade att sluta rinna ner för hans kinder. ”Jag som trodde att det skulle fixa sig mellan oss. Men jag hade tydligen fel.” Han tittade på Reita en sista gång innan han lämnade rummet med en smäll.
    Life isn’t fair. Jag är ledsen Ruki.” Reita la sig ner på sängen. Återigen började hans hjärta skrika, men denna gång var det värre, det kändes nästan som att det skulle spricka av förtvivlan. Han visste att han nyss hade gjort sitt livs misstag. Men ändå så gjorde han ingenting för att fixa det. Han var den typen, som gav upp för lätt, som var klen och lätt påverkad. Det ändå han gjorde var att skylla på den killen han hade blivit nedslagen av. För om han inte hade blivit nedslagen så hade han inte ljugit för Ruki. För han hatade inte bögar, han var bara inte så förtjusta i dem.


    ”Allt var verkligen ett stort misstag. Jag skulle inte ha berättat för honom om mina känslor. Jag skulle aldrig ha blivit kär i honom.” Tårarna rann som en vilsleden flod ner för Rukis kalla kinder. Vad hade han att leva för? Nu hade han verkligen mist sin bästis. Reita hatade honom, hatade honom för att han var bög.
    Bara för att han var kär i fel person hade han mist den enda personen som någonsin betytt någonting för honom. ”Life isn’t meant for everyone,” sjöng han tyst för sig själv, och det var vid det ögonblicket han bestämde sig för att skita i allt. Reita, kärleken, men framför allt, livet! Han började impulsivt rota i en låda som han haft under sängen och tog upp ett blankt rakblad. För längesedan var just det rakbladet något av det bästa som funnits i Rukis liv. Det hade hjälpt honom något fruktansvärt, fått honom att inte hata sig själv. Det var rakbladet som gjort honom glad när han varit nere. Men det var innan han insett att rakbladet bara skadade honom mer och mer. Att det blev värre ju mer han använde det. Smärtan som hade försvunnit när han placerat rakbladet mot sin handled, bara blev värre. Det fick honom att hata sig ännu mer, och all den glädje han känt förut existerade inte längre i hans liv. Men så blev han kär i Reita och allt förändrades. All smärta och sorg bytes ut mot glädje och kärlek. Det var kärleken som räddade honom, eller rättare sagt Reita. Men nu var han ensam igen med smärtan och sorgen, och Reita, han fanns inte längre i Rukis liv. Ingen Reita, ingen Ruki. Så var det, det var sanning. Så för första gången på flera år satte Ruki rakbladet mot handleden, drog lätt och kände hur all ångest försvann. Han kände hur ett leende spred sig på hans läppar.
    ”Jag har verkligen saknat dig, mitt livs räddare,” sa han med mjuk röst och tittade på rakbladet. Sakta rann det små röda droppar från bladet, och med det log Ruki ännu mer. Ruki satte rakbladet mot handleden och drog, denna gång hårdare, men inte tillräckligt hårt för att få den där känslan som fick honom att nästan gråta av glädje. Ja, han hade verkligen saknat detta. Det spelade ingen roll att det i själva verket skadade honom mer än vad det ”lagade” honom. För han hade redan bestämt att just denna dag, den fjärde september, så skulle han försvinna ur allas liv. Hans liv skulle uppge att existera, det skulle få ett slut. Ett slut som han själv skulle välja. Han log och ristade sedan sakta med rakbladet mot handleden. Först ett I , sedan L ett, ett O, ett V, ett E. Sedan det finaste namnet på jorden, Reita. Mer än så skulle han inte göra, för nu hade han bestämt att hans liv skulle få sitt eget lyckliga slut. Han log, och drog sedan rakbladet hårt, men säkert över handleden. Snabbt forsade det blod ur skärsåret han nyss skärt. Det gjorde honom lugn, och han kände hur han sakta men säkert blev svagare och svagare. Men det gjorde inget, det bara visade honom att det snart var över, att han skulle få leva uppe i det blå med alla stjärnor och änglar. Och där uppe skulle han vaka över den enda personen som någonsin gett hans liv någon mening, Reita.


                                                                    

     

        

     

    ”I Love Reita”

     

     

     

    Kira + L

     

     

     

     

     

    Sååå nu tycker jag att ni kan ta en titt på denna sida, skitfin låt ^~^

    http://www.youtube.com/watch?v=ARHyRI9_NB4

     

     

    08 October

    massor me sköj

     

    Vad kan man skriva da? Känner mig lite småsjuk, eller a, e väla sjuk. Fast inte lika sjuk som elin o de är/har varit… Men det är tur de… Hr ju ridning imöra, o de får ja inte missa. xD… ridning = mitt alllllt! Punkt slut…xD oså  e man ju ledig imöra ;D.. äntligen xD… Har prov i Djurkunskap på tisda. Se hur de går… man vill ju få så bra som möjligt, fast ja e  ju den typen som inte tränar förens dagen innan. Men de brukar ju gå bra så xD….

     

    Har börjat lyssna möe på The Trax, en j-rock band från korea…. ;D dem e sjukt bra:D… Typhoon e såå söt x,d…han som sjunger… ”Do You Know Why The Rain Comes?” – Over The Rainbow… Es ist Liebe… xD   Åhh man vill verkligen te japan/Nihon nu… xD kan inte någon bara kidnappa mii dit… xD vill lära mii japanska/nihongo, gå på en skola där… Fan vad sköj de skulle vara. Värsta drömmen… xD O kanske få gå på en Gackt tourne xD, eller nåt sånt… X.D han e så kawaii desu…

     

    x.d jaja va ska man skriva nu da? Hmm i torsdas var de nollning:P… faktiskt sköj, xD fick se lite trevliga magar xD… först målade treorna oss i ansiktet xD, hmm ja blev en blåsmurf xD… sedan delades vi in e typ 5 lag o i dessa lag skulle vi bilda en sån lång klädkedja som möljit… ja offra bara min tröja xD… fast de var många som antingen bara stod i kalsingar (trevligt x) ) o en den bara i bh o byxor… men men… sedan tog treorna alla kläderna, så där fick en del stå o frysa ihjäl xD… sj var man ganska varm. X.D… men men… sedan hade dem gjort iordning en backe där man skulle typ slänga sig ner o glida/rulla nerför.. hmm ja hann inte göra de=/… precis ne ja skulle göra de med en kompis så började alla gå L…men men…

    sedan var de väla dags för en liten hinderbana som fanns i paddocken som inte var särskilt torr eller vad man ska säga, de hade ju regnat dagen innan typ hela dagen. xD… men första skulle man över ett hinder på typ 90 cm xD… sedan under  ett på typ 70cm… sedan krypa under ett på typ 30cm… då blev man inte lite lerig xD… men men… sedan skulle man krypa på alla fyra ett par meter… ja sedan var de ju dags för att typ ”bada” i ett badkar med vatten o hö o annat blööööigt. Men alltså de stod rakt upp oså var det ett hinder typ 20-30cm över o den skulle man under…  sedan skulle man dopa huvudet i vatten blandat me ägg o sedan i socker… vilken trevlig blandning, inte xD! Fy fan vad de smaka blööö… men men,, sedan var de klart.. så fick man duscha o årets nollning var över, o ingen hade avlidigt. X..D hihi…

     

    XD liebe The Trax  moahhaha :P xD

     

    Nu får du vara gla igen mamma,  nu ne ja har skreve igen xD..

     

    Mate ne